STA Älvsborgskretsen
 

Till minne av Ester Andersson

Ester Andersson är död. Det känns som att en epok går i graven när hon försvinner. Hon var med och startade kretsen och hon har varit aktiv och görande hela denna långa tid.

Ester Andersson

Ester Andersson, foto Conny Assarsson

Jag måste ha känt Ester i närmare 40 år. Så länge har jag varit med i Älvsborgskretsen och det gick knappast att vara med där utan att man lärde känna henne. Hon var alltid på plats. Hon var så oerhört kunnig och hon delade med sig av den kunskapen på ett sätt som kändes lätt att ta emot. Sakligt och vänligt.

Ett av mina första minnen handlar om ett av mina första riksmöten. Vi hade blivit guidade i en stadspark i någon mellansvensk stad av stadsträdgårdsmästaren, som lämnade gruppen med orden: "Nu hoppas jag att det skall växa riktigt bra i era trädgårdar i sommar." Vi tittade på varandra i gruppen och undrade lite hur vi skulle fortsätta. "Vi kan nog ta några sticklingar", sa Ester. När jag tittade förvånat, fortsatte hon "Han sa ju, att han hoppades att det skulle växa bra i våra trädgårdar. Då kan han väl inte ha menat något annat?" Skratt och leende. Några blev det nog. Försiktigt och osynligt tagna. Rimligen preskriberat nu.

Ett annat tidigt minne är från den första gången vi var på besök i hennes och Sixtens trädgård. De yngsta sönerna var små och jag var angelägen om att göra ett gott intryck. När vi blev bjudna på kaffe och Esters alltid så goda kakor var jag lite ängslig. Vi satt inomhus vid ett lågt bord med matta under och jag ville helst slippa kullstjälpta saftglas över den mattan. Den moderliga oron märktes säkert. När jag tittade tvärs över bordet för att se hur Ester klarade deras allmänna småbarnsliga tafflighet, möttes jag av ett brett leende ansikte. Hon hade svårt att hålla sig för skratt, men ville väl inte störa mina försök att få ungarna att sköta sig väluppfostrat. Jag kände att hon kände igen situationen (hennes egna tre var utflugna för länge sedan) och hade roligt åt den. Då spände jag av och allt gick väl.

Hennes och Sixtens trädgård var innehållsrik och vacker. Ester sådde och drog upp plantor och hon var duktig på sticklingsförökning. Det gav många fina växter utan att det blev dyrt. Huset låg utanför Skene men trädgården var inte jättestor trots det, åtminstone inte den del som var amatörträdgård. Det fanns också grönsaksodlingar och spännande potatissorter. Det var där jag först mötte potatisen Blå Kongo. Det första som mötte blicken när man kom dit var ett stort stenpart, som tog stöd mot berget bakom och i det fanns ett bra och spännande läge för många växter. Där hade Sixten lagt ner många timmar.

Under årens lopp måste hon ha bidragit med tusentals krukor med växter till kretsens lotterier. Hon hade alltid en eller flera lådor med sig. Det betyder, att hon bidragit med mycket till kretsens ekonomi och till dess allmänna attraktivitet, eftersom det var välrotade och fina plantor hon kom med, alltid ordentligt namnade, fröförökade eller satta som sticklingar. Hennes krukor lockade till många lottköp.

En gång, när jag pratade med henne irriterade jag mig på min egen bundenhet vid att vilja ha namn på alla växter. En fin växt är en fin växt oavsett vad den heter, försökte jag tycka. "Men Inger", sa hon, "det förstår du väl, att det är samma skillnad på att ha en växt med namn och en utan, som mellan en gammal vän och en bekant." Hon hade naturligtvis alldeles rätt. Det är just därför det är viktigt att veta vad det är för växter man har. Då har man en vänskap som man kan bygga vidare på.

Från Ester har jag Flora Europaea i fem stora vackra band. Där kan jag slå upp allt som växer vilt i Europa och det betyder också väldigt många av våra gamla trädgårdsväxter. Hon berättade, när jag fick dem, att hon hade slutat röka för att ha råd att köpa dem. Titeln på böckerna må vara på latin men innehållet är skrivet på engelska. Ester hade aldrig haft fått lära sig engelska i skolan. Hon lärde sig på egen hand, vad hon behövde kunna för att ha glädje av böckerna. Kommer man över sådana svårigheter, då menar man allvar med sitt trädgårdsintresse.

Under många år av hela den långa tid som Älvsborgskretsen hade hand om fröförmedlingen hade den sitt centrum i hennes källare. Dit skickades fröerna från alla som samlat. Där stod snurrorna där de färdigpackade fröerna sattes i en oändlig massa numrerade små fack. Där plockades påsarna ut och lades i kuvert och sändes ut till alla oss som beställde. Det var för den insatsen och allt det arbete hon lagt ner där, som hon blev hedersmedlem i Riksföreningen. Det var mycket välförtjänt.

Ester blev nästan 95 år. I det längsta var hon med och förmedlade sitt kunnande, sin entusiasm och sitt aldrig sinande intresse.

Minnet av henne kommer att vara oss till glädje allt framgent.

Inger Frändås